Lovijsa

Har nyss kommit hem från jobbet och kände att jag bara måste skriva av mig. Jag jobbar på Subway som Sandwich artist och just ikväll hade jag många kunder. Jag har varit på bra humör idag och på något vis får jag en massa energi strax jag kommer på jobb. Energin krävs för att man faktiskt pratar massor med kunderna. Jag brukar ha som mål att ge den bästa kundservicen i stan och det ger tillbaka fantastiskt mycket. 

 

Jag har jobbat med kundbetjäning i snart fyra år och jag har lärt mig ett som annat både på förra jobbet och nuvarande. Tänk dig själv hur lätt kassören vid snabbköpet kan få dig att le, eller hur lätt det också kan bli till något negativt. Jag själv är en ganska krävande kund som helst vill ha betjäning på svenska, helst kanske småpratar lite och helst vill jag också ha god service. Det viktigaste jag kräver är det lilla leendet. Ingen skillnad om skratt uppstår eller ej, men ett litet leende. Jag ler inte alltid i jobbet, det kan jag erkänna, men jag försöker åtminstone. Åtminstone önskar jag ALLTID smaklig måltid, tackar och säger hejdå. Det som smittar allra lättast är ju det lilla flinet. Jag tycker mycket om en viss mataffär här i stan där nästan varje kassör hälsar att man ska ha en trevlig kväll. Jag tackar alltid och hälsar tillbaka. Det känns konstigt att inte göra det men jag har förstås hört och sett kunder som inte vill ha en social samvaro. Det är helt okej för mig, men det är speciellt roligt att ge leende till dessa kunder som kanske haft en dålig dag och man känner sig som värsta superhjälten när de går leende och nästan skuttande ut genom dörren. På de minutrarna jag har pratat med kunden har jag fått dem att se ljusare på tillvaron, bara av gott hjärta och samvete. Jag vet ju själv när dagarna är grå hur glad jag kan bli av att få toppen kundbetjäning. Det blir förstås ännu bättre om kunden är på sprudlande humör och man hakar på, ibland skrattar jag nästan så tårarna rinner på jobbet - bara för att man liksom klickar med kunden. Vissa vill ju ha enkel och snabb service och man känner stressvibbarna från kundens sida, speciellt då klämmer jag in leenden här och var och stämningen känns lättare meddetsamma. Tyvär finns det då dessa som inte har använt flinmusklerna på åratal och som man aldrig lyckas smitta ner. Men så må det förbli. Alla kunder är lika viktiga oavsett bransch, oavsett tillfälle.

 

 

Igår blev jag bemött jättedåligt vid en kassa. Nämner inte var, när eller hur men jag fick inte veta summan jag skulle betala, jag fick inte ett tack när jag betalat och jag fick ett mummel till svar när jag glatt tackade och sade adjö. Jag antar att det var bristande språkkunskaper som bidrog till detta men jag kände mig inte dålig bara för att jag inte svängde till finska. Jag har rätt att få betjäning på mitt modersmål. Fastän jag inte varit världsbäst på finska har jag alltid försökt ge betjäning på finska. Jag pratar fast jag inte kan. Och vilka samtal det sen kunnat bli! Det är definitivt något jag önskar skulle försvinna för finskspråkiga. Det känns som att de inte ens vill försöka, som att det är livsfarligt att prata fel. På ett hotel i Helsingfors började receptionisten glatt på svenska men frågade hastigt och lustigt om hon kunde ta det på engelska - Nå kyllä ymmärrän suomea och så fortsatte vi på finska, kändes löjligt att ta det på engelska i vårt tvåspråkiga land. Är det såhär det ska bli sen när vi blir sjuka och behöver vård? Nej gud bevare mig, går inte in på det nu, inlägget tar aldrig slut isåfall. Men hu täcks ni? 

 

Vet inte vart jag vill komma riktigt, vill bara att du som kund eller kundbetjänare ska ta dig en tankeställare angående detta. Alla köper något någongång. Ge kassören ett leende om du inte redan fått ett, alla är värda det lilla flinet som kan gå rakt in i hjärtat. 

 

  - A smile is the best thing you can wear