Lovijsa

När man inte tror sina ögon
Återigen har en vecka gått med raketfart. Det kan delvis bero på att jag haft fullspäckade dagar och kvällar med bl.a. överraskningskalas, biobesök och Ted&Kajs livepodd. Varje måndag och onsdag har vi också skola till 18 på kvällarna så jag brukar säga att jag och Robert nu under en period bara sover tillsammans, tid för varandra har vi ändå försökt få in i våra tajta scheman. 
 
Det var då onsdag denna vecka. Sista dagen man kunde rösta i Helsingfors Universitets val till studentkårens delegation. Jag blev tillfrågad att ställa upp för över en månad sen och förde en ganska liten kampanj när röstningen väl var igång. Jag tänkte att det var rätt så omöjligt att jag skulle komma in i delegationen och det högst styrande organet i Helsingfors Universitets studentkår. Jag förde kampanj mest via somes och förstås påminde jag mina klasskompisar och andra unistuderanden om att rösta face to face. På onsdagkväll var det valvaka och jag tänkte att det skulle vara kul att vara med, men å andra sidan tänkte jag att min enda lediga kväll denna vecka skulle spenderas på dejt med min sambo. Vi började med pizza och fortsatte på bio för att titta på A star is born. (Gå och se den. En fantastisk film) Plötsligt kom jag mig för att kika på vad klockan var mitt under filmen och jag insåg att det just då räknades röster. På samma gång jag hade fram telefonen fick jag ett meddelande om att valet var bra och grattis!? Pirret i magen övergick nästintill till panik och jag förstod ingenting. Jag hade inte direkt möjlighet att ringa någon där i biosalongen eller titta på livestreamen från valvakan. Där satt jag då, jag skakade och visste inte vad som hände. Kunde jag vara en av de nästan 600 kandidater som blivit inröstade? 60 platser och en skulle vara min?
 
Jag frågade snabbt en vän som var på plats vad som händer och fick svar att jag blivit invald. Jag. Som är uppväxt i den lilla byn Lappfors. Som studerar andra året till klasslärare. På svenska. I Helsingfors. Finlands huvudstad. 
 
Min valring Svenska nationer och ämnesföreningar och dess kandidater har gjort ett fullkomligt strålande jobb. I förra delegationen hade Snäf 3 platser i delegationen medans vi nu har fått hela 6 platser. Det betyder alltså en ökning med 100% och det hörni, det är en stor grej för svenskans ställning i universitetet. Det är längesen jag gått så rakryggad som jag gjort de senaste dagarna och än så länge är jag ganska ovetandes om vad som väntar men jag vet att jag vill lägga hjärta och själ i det jobb jag kommer få göra i delegationen. 
 
Jag missade ungefär 20 minuter av filmen på bion i onsdags, men jag kunde inte koncentrera mig. TUSEN TACK för alla gratulationer, för alla röster och för att ni tror på mig! Detta är en utmaning jag gladeligen åtar mig. Ni som vill veta mer om delegationen eller Snäf kan gå in på deras hemsidor https://hyy.helsinki.fi/sv/studentk%C3%A5ren/organisation/delegation och http://www.snaf.fi/  
 
 
Effektiv tidsanvändning
Förra helgen befann jag mig i Österbotten för att överraska bror som fyllde år och delvis för att fira lite höstlov. Det kändes inte riktigt som lov eftersom jag satt fast med en essädeadline och hade lite svårt att slappna av. Ni vet känslan när man skrattgråter? Nå, jag kom till skolan på måndagen och fick veta att deadlinen flyttades fram och därmed hade jag satt ner tid hemma i Österbotten som jag kunde ha satt till annat än på en essä.
 
Jag har idag befunnit mig på högskoledagen här i Helsingfors. Jag satt i en panel på förmiddagen och försökte prata varmt om universitetsstudier, senare fick jag visa min fakultet och guida intresserade abiturienter. En grej jag kom att tänka på är hur vi som studerande kan effektivera tidsanvändningen. Vi kommer inte ifrån det att dygnet har 24 timmar varav vi måste sova minst sex timmar och sätta lite tid åt att tanka energi genom att äta. Jag har blivit ganska skicklig på effektiv tidsanvändning om jag ska vara ärlig. När vi skulle läsa skönlitteratur i en kurs bestämde jag mig för att läsa under mina resor på metron. På lite mer än en vecka var en bok på 300 sidor utläst. Jag har blivit bättre på att planera min tid och har äntligen kommit på det bästa sättet att schemalägga. Jag använder mig av ett word-dokument och en infogad tabell som föreställer mitt schema. Skola, uppgifter inför följande dag, fritidsaktiviteter och en ordentlig lista på deadlines och annat viktigt att komma ihåg. Jag har lärt mig effektivera min tid, efter 22 år på denna jord och över ett år i uni. Står det i mitt schema så gör jag det. Punkt. Jag har medvetet valt att inte jobba vid sidan om mina studier för att helhjärtat kunna närvara i skolan och använda den dyrbara tid jag kommer få ha under min studietid till att enbart få studera.  
 
Förra veckan hade jag ett frissabesök inbokat i mitt schema och man måste komma ihåg att ta hand om sig själv. Lite ny färg och uppfräschning gjorde mycket skillnad för mig, inombords. Senaste gången jag satte mig i frissastolen var mars 2018. 
 
 
Ikväll har jag med flit lämnat en ganska ledig kväll med tanke på uppgifter och sånt. Dels för att jag kommit hem tidigare än sju och dels för att jag inte har mer skola denna vecka. Dels också så att jag ska hinna blogga och umgås med han jag bor med. 
Nu tar denna fröken helg, med en insikt rikare och tacksam över att jag idag har fått möjligheten att marknadsföra för min utbildning på Helsingfors universitet. 
 
 
 
Klimatförändringar - öppna ögonen.
Det är inte bara jag som vaknat till liv angående denna fråga. På Österbottens tidning läste jag imorse en kolumn av ingen mindre än Lars Sund och han satte ord på en del av mina tankar som har väckts den senaste tiden. (Tyvärr kommer man inte åt kolumnen ifall man inte prenumererar på Österbottens tidning men ni som gör det kan gärna söka fram den!) Kortfattat handlade det om att vi har riksdagsval i april och att riksdagsledamöterna står inför den största utmaningen sedan det sovjetiska anfallet - klimatförändringar. 
 
Vi kan inte blunda längre. Och det känns som att politikerna inte gör annat än blundar för de facto att något drastiskt måste ske även i vårt lilla, lilla land. Finland påverkar klimathotet förhållandevis väldigt lite men ändå så mycket att det på riktigt måste göras något åt detta. 
 
Vi har omgivningslärans didaktiska kurs för tillfället och där har vi pratat väldigt mycket, djupt och ingående om detta med klimatförändringarna och jag läser en och annan text om detta ämne. Som blivande lärare till barn och ungdomar är jag skyldig till att inte blunda. Jag får inte blunda utan jag kommer prata om detta, undervisa om detta och främst uppmuntra till att alla gör något åt situationen. Vare sig det handlar om att cykla till jobbet eller inte köpa billiga produkter från Kina så kan alla bidra med något. Om alla tänkte lite mer, bara öppnade det ena ögat skulle framtiden snart förhoppningsvis börja se ljusare ut. Vi kan rösta på miljömedvetna kandidater till riksdagsvalet och inte hoppas utan faktiskt pusha på att något händer men var vänlig och kom inte med påståenden som att klimatförändringen är ett skämt till mig längre, för jag vill inte att mina barn och barnbarn ska behöva lida för att jag har levt ett liv i lyx. 
 
Jag kan nämna lite jag läste ur boken "Hållbar utveckling" av Persson och Persson (studentlitteratur) som är tydliga tecken på att det är människan som står för en stor del av klimatförändringen. Bland annat det att svavelmängderna är i obalans - kortfattat försurar detta mark och vatten och om det inte finns kalk i jordmånen kommer det sluta med att aluminier och andra metaller fälls ut och kommer in i vårt dricksvatten. Svavel kommer ur bl.a. heta källor och vulkaner och är ett viktigt ämne för naturens kretslopp men det uppstår också när vi förbränner kol, olja och naturgas. Det tillförs också till odlingar. Läs gärna mer om ni har möjlighet, när man läser om påverkandet från atomnivå förändras synen drastiskt, åtminstone gjorde den det för mig. 
 
Vad kommer jag personligen att göra? 
- INTE ta min bil i användning på min nuvarande bostadsort. Kommer antagligen sälja bort min bil eftersom jag dagligen använder mig av mina ben och kollektivtrafik för att ta mig fram. Jag är ju uppväxt på landet där inte kollektivtrafik existerar så när jag bodde där hade jag en annan syn. I huvudstadsregionen förstår jag mig egentligen inte på människor som kör bil till jobb när kollektivtrafiken stannar utanför dörren. 
- Sluta köpa plastpåsar. Jag är så otroligt dålig på detta men härifrån fram kommer jag alltid bära med mig en tygkasse var matinköpen ryms. Kommer också att skaffa en tygpåse för frukt och grönsaker, jag måste erkänna att jag nog levt under en sten angående detta med att komma bort från plast...
- Sluta beställa produkter och köpa matvaror som fraktas långa vägar. Lokal mat och lokala produkter finns i de flesta matvarubutikerna idag. 
- Titta en gång eller två på var mina kläder blivit tillverkade. Tråkigt att jag som studerande inte har möjlighet att sätta en extra slant för att få rättvisemärkta kläder eller kläder av återvunna material. 
- Minska på intaget av kött. I Sverige är det faktiskt så att enbart köttkonsumtionen släpper ut ca 22 miljoner ton i koldioxid - det är mer än de privata resorna med bil OCH FLYG som de svenska invånarna tillsammans genererar. 
 
Ja, jag är orolig och det efter att jag läst på om ämnet. Så från och med nu vill jag uppmana er alla att också läsa på, sök gärna också efter trovärdiga källor och inte domedagsprofetior. Jag vill också uppmana er till att vi tillsammans kan göra skillnad, lite räcker långt.