Lovijsas - De senaste dagarna

Jag måste erkänna att denna flytt har varit en av de lite jobbigare händelserna i mitt liv. Vi är numera glada Esbobor och såhär tre dagar efter flytten tänkte jag reflektera lite och sätta ner det jag känt med ord.

Det har varit en enda känslostorm. Allt från att få nerpackat alla saker till att organisera i nya hyllor har framkallat stress, nervositet, längtan, ånger och saknad. Värst var det dagen efter vi flyttat hit. Allt kändes så fel, så otryggt och så knasigt. Jag var jätteledsen över att bli kvarlämnad här i en helt ny stad utan varken familj eller vänner. Vår nya lägenhet kändes allt annat än som hemma oavsett hur mycket av mina favoritsaker vi packade upp. Många tårar föll men R har verkligen varit en klippa liksom mina vänner som stöttar och fortfarande hör av sig. Jag saknade gamla lägenheten som kändes mera som mig, frihetskänslan man hade med egen bil och vännerna och familjen runt hörnet. Nu börjar jag inse att nya längeheten är det bästa som kunde hända oss och jag hyser mer och mer kärlek till den.

Känslan av att detta inte är vårt hem minskar allt eftersom dagarna går. Och ikväll har jag gjort min första middag här och det var faktiskt rent av njutbart. Ett splitternytt kök och med alla verktyg man behöver för att det ska bli så som man vill. Nytt golv, nya väggar, ny dusch (med ett ställbart munstycke halå), nytt badrum och allt vad som nu finns här. Vi är fortfarande lediga från våra skolor men försöker hitta på program var dag. Igår fixade vi busskort, idag var vi en sväng till Sello för att handla sånt vi kommit på vi behöver. Vi börjar sakta men säkert lära oss bussarna, var vi ska stiga av och på och ikväll cyklade vi för första gången till supermarket för att veckohandla. Rutiner kommer tillbaka och mer rutiner kommer in nästa vecka då jag äntligen får börja skolan.

Jag har börjat uppskatta våra saker, fått packat upp allt förutom den sista ikea-kassen som är proppfull med skönhetsprodukter. Idag uppskattar jag vår nya spegel för att man får fina outfit-bilder där.

Det kommer väl med tiden, det tar bara en stund innan jag blir van och innan jag börjar uppskatta saker och ting igen. I söndags ville jag knappt röra mina saker för att allt påminde mig om det förflutna. Jag saknar hemma allt mindre och orosmomenten minskar allt eftersom vi fixar saker som behövts fixas.

Ännu kan jag få en så enorm hemlängtan men på samma gång vill starka Lovisa komma fram och sparka bort den längtan för att jag måste leva i nuet. Jag vet att jag kan åka hem när jag vill och för min och R:s skull måste jag vara stark och verkligen försöka komma in i att bo här. Så snart som möjligt, och det kommer att bli helt megasuperduper.