Att bära med sig

I dessa dagar när vädret är mörkt och trist känns allt lite lättare när jag tänker tillbaka. Det är tre år sen min mormor gick bort och tre år sen jag mötte sorgen på riktigt för första gången i mitt liv. Det var på trean i gymnasiet och jag fortsatte mitt liv som vanligt fast ett annat tagit slut, för det visste jag att jag behövde göra. Hon blev gammal och hade fått leva ett långt liv. Jag hann aldrig träffa morfar men har fått höra så otrolit fina historier om honom och jag önskar så innerligt jag också skulle fått träffa honom. Mormor spenderade jag jättemycket tid med som liten eftersom hon bodde nästan vägg i vägg under hela min uppväxt. Jag blir inte mera ledsen när jag tänker på mormor utan jag blir glad och lättsam när jag minns tillbaka på henne. Jag är stolt att just hon var min mormor och fast jag nu i efterhand kommit på frågor jag så gärna ställt om hur det var förr kan jag inget annat än försöka tänka mig hur det var och på vilket sätt hon växte upp - speciellt nu när jag själv studerar historiens didaktik och insett hur viktigt det är att man uppskattar och värdesätter sina far- och morföräldrar. Man kan lära sig så mycket som ung av de som är äldre, vet du tillexempel vad din morfars föräldrar hette eller din farmors föräldrar hette? Om inte, ta reda på, gör lite släktforskning och för vidare kunskap om dina förfäder, man vet aldrig vad man hittar. Du har ju trots allt dem att tacka för att du vandrar runt på jorden idag. Jag är själv faktiskt döpt efter två av mina mor- och farföräldras föräldrar varav jag tillochmed hann träffa min gammelmormor ett flertal gånger.  
 
Det vackraste smycket jag bär med mig är ett halsband som är gjort av mormors vigselring. Jag bär det alltid extra mycket i november, dels för att det var då hon gick bort, men också för att i mörka tider som denna få tänka lite extra på mina förfäder och det de gjorde för mig. Få tänka på de gånger jag och mormor satt ute och drack Jaffa i solskenet eller när jag gick in till hennes för att få min dagliga dos av saft å kex. Det är så speciellt att ha kvar något så viktigt som hennes vigselring som hon bar med sig nästan hela sitt liv - nu ska jag få bära den vidare förhoppningsvis hela mitt liv. Det är en alldeles fantastisk känsla och något jag vill föra vidare som tradition åt mina barn.
 
 
 
Man märker hur djupa tankarna blivit sen jag började på uni. Jag kan komma på mig själv när jag sitter och filosoferar och reflekterar över ibland helt orelevanta saker. Men just idag var det en väldigt betydelsefull och relevant tanke som slog mig och kände att jag ville dela med mig av den. Snart är det jul och då är det så mycket annat som händer att man inte hinner tänka på mörkret lika mycket som man gör nu. Vi går mot ljusare tider och förhoppningsvis snö(!) som gör mörkret lite mera igenomkomligt.
 
Ha en riktigt skön onsdagkväll, hälsa på din mormor om du bara har möjligt och fråga henne allt du vill veta. 
 
 
 
Allmänt | |
Upp