Lovijsa

Nu har halva julimånad gått och idag har jag tänkt mycket. Inte vet jag varför men livet har väl hunnit ikapp. Man måste stanna upp ibland och fundera, tänka lite och ta igen sig så man hinner ikapp sig själv. Om lite mer än en månad flyttar vi iväg hemifrån. Bort från lilla Jeppis och ner till ett okänt, fullständigt nytt ställe. Nu tror ni säkert jag kommer skriva något negativt, men vetni, det kommer bli så bra. 

 

Jag har väl insett att jag behöver komma bort. Bort från gamla skolan och gamla vanor. Börja allt på nytt igen såsom jag gjorde för två somrar sen när jag ensam flyttade nästan 40 kilometer hemifrån. Det har varit skönt att bo så nära hemma så man verkligen har kunnat åka dit när som helst och på det sättet mjukstartade jag detdär med att bo hemifrån. Nu har jag insett att jag vuxit upp litegrann, jag behöver komma ut och utforska lite andra platser, göra som så många andra av mina bästaste kompisar. Börja ett nytt liv som studerande. Jag citerar R: "He ska vaar så kul ti ped runt i Esbo å skåda på allt nyytt." Och jag håller med, det ska verkligen bli kul.

 

Jag tror inte jag har mått så bra det senaste året. Jag har inte riktigt trivts i min förra skola och jobbet vid sidan om tärde på mig. Jag går inte till skolan för att öva längre, fast jag trodde jag skulle göra det. Min motivation är ganska låg för tillfället och om någon frågat ifall jag skulle kunna uppträda med några låtar har jag sagt "nej, jag har semester från pianot". Det jag verkligen vill spela är sånt jag kan bra, som känns lätt och som tilltalar mig, jag vill inte ta mig an något utmanade stycke, absolut inte. Så något hände nog definitivt det senaste året och det gör lite ont i mig att pianot inte är mig lika kärt. Kanske var det mina trötta armar, jobbet vid sidan om, skolmiljön eller något annat som påverkade mig negativt. Mest tror jag det var för att jag kände att det är började bli dags för mig att komma iväg, börja studera det jag verkligen vill och få ett yrke för livet. Det som också gör ont i mig nu när jag lämnar Jeppis är att jag också lämnar de många nya vännerna jag fått genom skolan. Men de finns ju alltid kvar här eller där.

 

Det är ju klart att det är tufft att lämna familjen och flytta så långt bort ifrån alla när jag alltid varit van att ha dem nära, men en tågbiljett hem till pampas är inte alltför dyr så jag kommer nog åka hem så fort jag får chansen. Det ska bli spännande att se hur det blir att bo "hemhemma" igen när man väl kommer upp till Österbotten. Tacksam över att våra föräldrar och familjer finns! 

 

Detta reflekterade jag över denna rysligt kalla julikväll. Imorgon har jag äntligen en ledig dag från jobbet och det ska firas med släktkalas, tjoho!