Lovijsa

Starten på 2017
Så var den dagen jag absolut inte längtat ett dugg till här. Halv åtta imorse skjutsade jag min älskade pojkvän till tågstationen och släppte av honom för att inte få se eller prata med honom när som helst längre. Det känns tufft efter att vi varit tillsammans i över fyra år och alltid haft chansen att vara nära varandra. Han ryckte in i milin för några timmar sen och här hemma sitter jag, ensam med katten. Det känns som att alla mina flickkompisar redan gått igenom detta för längesen men eftersom jag är några månader äldre än R och han valt att åka in i januari har det nu blivit på detta sätt. 
Julen är över och jag har fortfarande en veckas jullov. Jag tror personligen denna vecka kommer vara tyngst eftersom jag i princip inte har annat program som skola eller jobb. Jag kommer ha tid att fundera och tänka på hur mycket jag saknar honom. Sen ska det väl bli lättare när skolan kommer igång igen och jag får träffa vänner och musicera. Det kommer vara mest jobbigt att inte ha någon att reflektera med på kvällarna. Någon att prata av sig med om dagen som varit. R får ju givetvis prata med mig när de har fritid men det är ju inte samma sak. Jag har bestämt mig för att börja skriva brev åt honom när andan faller på. Jag har inga problem med att uttrycka mig till pappers så det känns som en självklarhet. Kanske det får bli mina reflektioner om dagarna som går. Jag är en otroligt social människa sist och slutligen. 
Man måste ju försöka se det positiva i saken och just nu tröstar jag mig med att det är åtminstone lite nyttigt att vara borta från varandra ett tag. Som exempel på det sov jag idag så länge jag förmådde, har lite dålig dygnsrytm efter nattskiftet. Skulle R varit hemma skulle han antagligen ha ryckt täcket av mig när klockan närmade sig elva. Sen får jag ju vara ensam. Ensamhet är bra och skönt till en viss mån. Det kan jag säga nu, men får se vad jag tycker om att borsta tänderna ensam ikväll och inte ha någon att sätta mina iskalla fötter på vid sängdags. Jag får göra vad jag vill utan att tänka på den andre. Imorgon ska jag få gå på café med mina goda vänner och där tänker jag sitta så länge jag vill. 
Han kommer ju hem ibland. Två veckor är det längsta vi varit ifrån varandra i streck. Får se om det rekordet nu kommer besegras. Mot gott och ont.
 
 
Hoppas du läser dehär ikväld Robert å veit att he enda ja vill er att du får en riktit roolian tid i militäärn å att int i vaar alltfö uslit. Tänk va skönt he ska bli tå du får koma heim på loma å va me Baggis å me. Ta vara på tiin tär, vi ska hoppas he gaar hastot. Sköit om de älskling! <3  
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress